Pitbullmamma

Om ni undrar någon gång, så....
Ja, jag har gjort misstag i mitt liv,
men livet kom inte med instruktioner!!!


Så.....................Var är min instruktionsbok?? Kanske Jag ska fråga Nalle Phu.
En klok liten Nalle han är......kanske kan hans bok underlätta vardagen:)

Det har gått lite mer än ett år sen jag har "ramlat ner på trappan" och det medförde både positiva och negativa upplevelse. Ett nytt liv, ett nytt Jag, som ibland är svårt att acceptera. Många möte, många besvikelse, många förluster. Vissa har förstått och välkomnat mitt nya Jag, vissa har inte förstått och kommer aldrig att förstå.

Jag mår mycket bättre tack för min familj, mina vänner, mina arbetskamrater och -skulle aldrig trott att jag ska säga det- mina tabletter och samtalen. Jag Lever och DET är det viktigaste. Men......

Tabletterna och så klart jakten efter att må bra-som ersätts ibland av söta saker(som i sin tur styrdes också av tabletterna;() medförde att kläderna i garderoben krymptes!!! I spegeln tittade en kvinna fram som var inte Jag. Jag flydde omklädningsrummen för att det var ett pina att prova kläder. Galenskap? Kanske.....

När jag tog upp detta under samtalen, så frågade terapeuten mig: "Vad är viktigast? Att du lever eller att du är smal? När du är redo och  ha ork för det, då är det dags att göra något åt det om du inte trivs med det.
Inte nu."

Så frågan är......Är jag redo?

Sitter och tittar i LCHF kokböcker. Mumma.....Mycket gott och nyttig. Att vissa saker är uteslutet? Ja....man kan inte få allt. Eller hur?

Funderar och funderar. Mannen är skeptisk, men är villig att prova . Så allt är redo för förvandlingen......men är JAG redo?


Och vet ni vad? Jag bryr mig inte att besvara just DEN frågan JUST NU. För att hur säger man?



Friskt vågat, hälften vunnet!! :)

Ibland undrar jag varför har tjejer så svårt det med vänskap. Killar är sååå mycket mer okomplicerade. Sen barnsben har jag alltid haft lättare att umgås med killar än med tjejer. Klart att jag har haft så kallad "bästisar", men så fort det blev flera tjejer inblandade, svartsjukan kom in i bilden eller min "bästis" ville äga mig så drog jag mig undan. Att ha killkompisar var mycket enklare. Ingen blev svartsjuk på den andra och man kunde umgås utan att det ska tisslas och tasslas. Vist kunde det ställa till med lite problem i högre ålder när flickvännerna kom in i bilden men oftast upptäckte de efter ett tag att jag var ingen hot, utan en "tillgång" som man kan faktiskt ha mycket nytta av:)

Man kan ha flera bästisar under livet och olika bästisar i olika perioder. Man utvecklas som person och  det händer saker i ens liv som gör att man umgås mer med en person just då. Olika människor kommer in i ens liv och man kan upptäcka att just den personen just i denna ögonblicken behöver du mer är någon annan. För  just den personen ger dig något som gör dig hel.

Jag har aldrig försökt gradera mina "bästisar" och alltid försökt va tillgänglig för alla. Men idag förstår jag att det inte går. Det går inte att dela mig i olika bitar och ge alla lika mycket uppmärksamhet. För till slut faller allt. Svartsjukan dödar allt. Det gäller inte alla tjejer missförstå mig inte kära läsare, men oftast är det det som är problemet. Och då är vi tillbaka till det jag pratade om i början....killar har såå mycket enklare att umgås.

Att kunna ha en vän livet ut kräver att kunna släppa taget ibland och acceptera livets svängningar. Att känna att dock man är inte "hopväxt" hela tiden, kan man alltid ringa,träffas, umgås mer och det känns lika varmt och nära som om det var igår. Så ser jag på det.

Men det är svårt. Man är inte Piff och Puff;)


Så vad gör man? Man kan bara hoppas på att under livets gång träffar man några personer som berör och lyfter upp en.

Han heter Gillis. Han är tyst, gillar små skämtar som han ofta berättar och skrattar själv åt det, han har världens bästa tålamod mot barnbarnen, han är en "Byggare Bob" och utan hans hjälp skulle ingen i familjen har klarat av sina hsuprojekt, han älskar plocka svamp och han älskar grädde!! Han är helt enkelt bara världens bästaste Gillis!!

"Den som väntar på något gott,

Idag kändes det för jävligt.

Idag var det förleläsningens dag a`la Landstinget. Man är inte van att sitta still mellan 9-16, men med upplägget frukost, lunch och fika kände man att dagen flöt på. Och så klart så ringer min telefon som en galning under föreläsningen. Lilla hönan. Jag trodde det var något akut så jag klätrade genom en hel del snälla arbetskamrater för att ringa lillhönan. Och sen fick jag nästan hjärnblödning av samtalet.

Varje sommar, varje lov är det samma sak. Man funderar hur man ska klara av den sista tiden, och humöret växlar mellan att va förtvivlad, arg och ha dålig samvete. Känner ni igen det? Så klart pratar jag om att överleva sommaren utan att bli helt galen på sina barn.