Pitbullmamma

Det med att släppa,att ge mer ansvar, att inte hålla hårt, att inte ge vingar. Jag pratar  navelsträngen som håller ihop mamman och barnen livet ut. För att jag tror på den att klippa gör man aldrig. Det är svårt hur man ska släppa efter, töja, och ge mer och mer utrymme. Men jag har börjat.

Barnens tjat för att åka till morfar och småkusinerna i Malmö gav till slut resultat. Jag bokade tågbiljett och med en klump i halsen vinkade till de när tåget började rulla. Resten av passagerare tyckte säkert att vi/mest jag var den tjatigaste överbeskyddande föräldrar, när vi rabblade upp "reglerna" som de skulle hålla reda på under resan.
Stora hönans blick sa allt. "Guuud!! Jag fattar! Vad pinsamt du är!"

Och så klart allt gick lysande, och tjejerna kom fram utan problem. Att de växte några cm under resans gång är jag säkert på. Att få ansvar, att göra något "vuxet" själv har stärkt deras självförtroende det är jag övertygad om.

Så nu sitter man här, huset är tyst, inget bråk, ingen som vill gosa och ingen som kräver min hela uppmärksamhet.
Jag njuter fullt ut och känner tystnaden fyller mig med energi.

Är det så det blir när de flyttar?? Hur fixar man det då varje dag att inte känna sig behövd,att inte kramas, pussas och för den delen bråka med?

Vet inte. Jag har börjat släppa efter och töja ut navelsträngen, men klippa kommer jag aldrig göra.

De är en del av mig och "NAVELSTRÄNGEN"  är ett band som binder oss till varandra och kommer aldrig att gå sönder!!!!