Pitbullmamma

Ni som läser min blogg har förstått att jag har inte mått så bra sen i våras. Har varit hemma och sjukskriven i 4 månader, har ätit och för den delen äter jag fortfarande tabletter, som gör att jag mår bättre, har gått på samtal, och så klart har jag fått hjälp av min underbara familj och vänner.

Men för att komma underfund hur det verkligen ligger till i mitt lilla huvud så har jag valt att gå till en psykolog.
Och det fick jag förra veckan.

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar, men jag har blivit chockad av mina känslor.

När man pluggar till ssk är det obligatorisk att tillbringa 5 veckors praktik inom psykiatri. Jag har till och med jobbat en sommar på rättspsykiatri där kvinnor var intagna för ett och annat. Intressant arbete , men jag kände att det var inget för mig.

Så när jag parkerade bilen i förra veckan framför byggnaden som jag skulle till, har jag fått nästan panik. Tankarna snurrade och jag skämdes som en hund när jag gick uppför ingången. Jag tänkte, Gud om någon ser mig nu, vad tänker de? Ska jag verkligen hit? Jag är inte väll en psykfall? Paniken blev ännu värre när jag anmälde mig i receptionen och kände blickarna bränna i ryggen på mig från väntrummet. Jag ville bara springa därifrån. Skämdes och skämdes att jag var där.
Helt sjuk!! Det är jag som ville dit och hela tiden hade jag bara en sak i huvudet, vad de andra tänker om mig, och jag bad Gud att ingen jag känner ska dyka upp.  Nu kan jag tycka att det är helt sjuk!! Just det är som får folk att inte söka hjälp, och må dåligt i flera år! För att vi skäms! För att det är tabu i samhället att må dålig, att erkänna sina svagheter, och att faktiskt stå för sina tankar och känslor. Man vet ingenting om varandra för det är skämmigt att må dåligt. Sjukt!! Men.....jag tänkte likadant.

Sen kom psykologen(överläkaren) som var den segaste människan som jag har träffat i mitt liv. Ok.... jag pratade rätt bra på så kanske han kom inte till skott:) Och så saknade jag soffan.....är det inte så att man ligger ner och pratar och pratar och pratar......:) I alla fall så kom vi fram att jag ska ta en ny tablett också (levande apotek är mitt andra namn:)),
och jag ska på KBT(Kognitiv Beteende Terapi). Och troligen har jag ärvt en del av mina ångest och fobier av min lilla mamma. Känns ännu mer jävligare att inte kunna prata med henne om det nu:(

Jag blev nöjd, men kunde inte bli av med känslan att jag ville bara gömma mig på vägen ut igen så ingen ser mig. Det var en fruktansvärt upplevelse att JAG som är rätt klok annars att råda folk att söka hjälp, skulle skämmas så mycket när det handlar om mig själv!.

Så jag tror därför vågar folk inte söka hjälp när de mår dåligt. De skäms helt enkelt!!!


Tragiskt samhälle vi lever i!!