Omklädningsrummets mörka sida.....
Tisdag och ledig från jobbet. Vaknade med att ha ont i halsen och allmänt seg. Men vem gör inte det i december så jag hoppar över gnällandet och fortsätter med berättelsen.
Efter lite plock i hemmet, så gled jag ner till stan i hopp att kunna hitta julklapparna som vi har kvar. Innan jakten träffade jag med söta Helen och vi tog en lunch i lugn och ro medan vi pratade om allt och inget.
Nästa station Lindex då jag har tänkt kolla lite kläder till kusinerna. Men så klart är man där kan man lika bra prova lite kläder, nu när julen och nyåren kommer och som vanligt har man "ABSOLUT INGET" att ha på sig......
Efter att jag har provat en hel hög med kläder, svimmat och svor över valkarna här och var, och konstaterat att kläderna är inte gjorda för tjejer med DD kupa, gav jag upp. Medan jag försökte samla mig blev jag vittne för två tonårstjejers diskussion på andra sidan väggen. De beklagade hur tjocka de var runt låren, och midjan. De tyckte att det är så orättvist att inte brösten ör större, varför sitter kläderna inte bättre, och varannan mening avslutades med att "fy vad jag är ful i den"........
Jag blev helt paralyserad och mörkrädd!! Är det så flickor uppfattar sig själv idag? Är det så svårt för de att acceptera sig själva som de är? Varför är det ingen som skakar om de och berättar för de att de är vackra precis som de är?
Jag blev ledsen och rädd samtidigt!! Vilka signaler ger vi själva till våra barn när vi står framför spegel hemma, snurrar runt och hittar bara fel i våra kroppar. Hur ska våra döttrar kunna växa upp för starka kvinnor som är nöjda med sina utseende om vi mammor gnäller över allt? Och då ska vi inte ens nämna tidningarna.
Har ni stått framför en tidningshylla någon gång och tittat över framsidorna? "Hur ska då gå ner i vikt efter jul?",
" Hur ska du effektivisera din fettförbränning." "Hitta din drömkropp", "Gå ner 5 kg på två veckor." Ja, osv.
Är det konstig att man får höra då en sån diskussion på andra sidan av väggen?
Nej. Jag är inte förvånad!!!
För att avsluta "sagan" så väntade jag tills tjejerna kom ut för att se hur de ser ut. Två tjejer i 15 års ålder med en kropp som i mina ögon var helt perfekta nästan på gränsen till smala. Söta dockor som försöker hitta sina identitet och självkänsla i ett samhälle där utsidan är viktigare än insidan. Jag avundas inte de!!!!
Och vi gamlingar är inte bättre för det. Vi är likadana och vi HATAR också omklädningsrummen med sin belysning och speglar från alla hål som avslöjar att tiden går och vi kan inte göra något åt gravitationen. Men förhoppningsvis har vi kraft att ta kritiken och skaka axlarna, eller göra något åt det. Men för en tjej i tonåren är det sååå svårt!!
Så hur ska man göra då?? Ärligt talat så vet jag knappt!! Kanske ska vi börja med att älska oss själva, börja se oss genom våra älskades ögon och försöka hitta vägen att behålla vårt unika Jag!!!
En liten tanke från en mamma med pitbullhjärta:)
En sjuk värld med sjuka värderingar......
Efter lite plock i hemmet, så gled jag ner till stan i hopp att kunna hitta julklapparna som vi har kvar. Innan jakten träffade jag med söta Helen och vi tog en lunch i lugn och ro medan vi pratade om allt och inget.
Nästa station Lindex då jag har tänkt kolla lite kläder till kusinerna. Men så klart är man där kan man lika bra prova lite kläder, nu när julen och nyåren kommer och som vanligt har man "ABSOLUT INGET" att ha på sig......
Efter att jag har provat en hel hög med kläder, svimmat och svor över valkarna här och var, och konstaterat att kläderna är inte gjorda för tjejer med DD kupa, gav jag upp. Medan jag försökte samla mig blev jag vittne för två tonårstjejers diskussion på andra sidan väggen. De beklagade hur tjocka de var runt låren, och midjan. De tyckte att det är så orättvist att inte brösten ör större, varför sitter kläderna inte bättre, och varannan mening avslutades med att "fy vad jag är ful i den"........
Jag blev helt paralyserad och mörkrädd!! Är det så flickor uppfattar sig själv idag? Är det så svårt för de att acceptera sig själva som de är? Varför är det ingen som skakar om de och berättar för de att de är vackra precis som de är?
Jag blev ledsen och rädd samtidigt!! Vilka signaler ger vi själva till våra barn när vi står framför spegel hemma, snurrar runt och hittar bara fel i våra kroppar. Hur ska våra döttrar kunna växa upp för starka kvinnor som är nöjda med sina utseende om vi mammor gnäller över allt? Och då ska vi inte ens nämna tidningarna.
Har ni stått framför en tidningshylla någon gång och tittat över framsidorna? "Hur ska då gå ner i vikt efter jul?",
" Hur ska du effektivisera din fettförbränning." "Hitta din drömkropp", "Gå ner 5 kg på två veckor." Ja, osv.
Är det konstig att man får höra då en sån diskussion på andra sidan av väggen?
Nej. Jag är inte förvånad!!!
För att avsluta "sagan" så väntade jag tills tjejerna kom ut för att se hur de ser ut. Två tjejer i 15 års ålder med en kropp som i mina ögon var helt perfekta nästan på gränsen till smala. Söta dockor som försöker hitta sina identitet och självkänsla i ett samhälle där utsidan är viktigare än insidan. Jag avundas inte de!!!!
Och vi gamlingar är inte bättre för det. Vi är likadana och vi HATAR också omklädningsrummen med sin belysning och speglar från alla hål som avslöjar att tiden går och vi kan inte göra något åt gravitationen. Men förhoppningsvis har vi kraft att ta kritiken och skaka axlarna, eller göra något åt det. Men för en tjej i tonåren är det sååå svårt!!
Så hur ska man göra då?? Ärligt talat så vet jag knappt!! Kanske ska vi börja med att älska oss själva, börja se oss genom våra älskades ögon och försöka hitta vägen att behålla vårt unika Jag!!!
En liten tanke från en mamma med pitbullhjärta:)
En sjuk värld med sjuka värderingar......
Kommentarer
Trackback