Pitbullmamma

Du väcker mig med din doft och jag tror jag är i himlen.
Din färg visar i vilken humör du befinner dig.
Din närvarå tvingar mig att sakta ner och bara njuta.
Din närvarå kan spida och göra mig galen.
Jag kan vända upp och ner allt bara för en minuts njutning med dig.
Jag älskar din värme.
Jag älskar är BEROENDE av dig!!!


Vem är du?? Jag kallar dig KAFFE!!!

Det var längesen jag bloggade. Har funderat att lägga av, men med tanke på de få som ramlar in här och läser mina galna tankar beslutade jag att jag fortsätter ett tag till.

Det har hänt en hel del under den tiden. En 10 årig vänskap tog slut, jag har börjat jobba nu 90%, har tillbringat en underbart dag med Suz i Helsingborg, och så klart har återbesökstiden kommit för min pappa.

Eftersom operationen har varit för två månader sen, så spekulerar man över en hel del. Man funderar och funderar.......för att till slut övertyga sig själv att tystnaden kan betyda bara en sak. Allt är bra!

Så fel vi hade.

Vi klev in till läkarens rum med förväntningar , men knuten i magen ville inte försvinna. Till slut kom beskedet som fick mig att tappa hakan(jag gjorde det verkligen). Tumören var elakartad och det mesta delen av det bestod av aggressiva celler, med en tendens att sprida sig. Kirurgerna konsulterade med Onkologerna(cancerspecialister) som ville vänta tre månader efter operationen för att se om det blev någon spridning. Det är för att vid upptäckten av tumören på njuren har de upptäckt en "fläck" i det ena lungan. Så om tre veckor ska pappa genomgå en CT(skiktröntgen) där de kan se om det blev någon spridning och om "fläcken" är en cancertumör. Och om det är så, ska påbörjar man med cellgiftsbehandling.

Så nu är vi tillbaka på ruta ett. Väntar och hoppas. Hoppas på att det inte spred sig och  hoppas på att "fläcken" inte är cancer.

Mycket att ta i, och tanken poppar upp hela tiden- Vad kommer nästa gång?


Jag tror jag gömmer mig ett tag.......

Om ni undrar någon gång, så....
Ja, jag har gjort misstag i mitt liv,
men livet kom inte med instruktioner!!!


Så.....................Var är min instruktionsbok?? Kanske Jag ska fråga Nalle Phu.
En klok liten Nalle han är......kanske kan hans bok underlätta vardagen:)

Det har gått lite mer än ett år sen jag har "ramlat ner på trappan" och det medförde både positiva och negativa upplevelse. Ett nytt liv, ett nytt Jag, som ibland är svårt att acceptera. Många möte, många besvikelse, många förluster. Vissa har förstått och välkomnat mitt nya Jag, vissa har inte förstått och kommer aldrig att förstå.

Jag mår mycket bättre tack för min familj, mina vänner, mina arbetskamrater och -skulle aldrig trott att jag ska säga det- mina tabletter och samtalen. Jag Lever och DET är det viktigaste. Men......

Tabletterna och så klart jakten efter att må bra-som ersätts ibland av söta saker(som i sin tur styrdes också av tabletterna;() medförde att kläderna i garderoben krymptes!!! I spegeln tittade en kvinna fram som var inte Jag. Jag flydde omklädningsrummen för att det var ett pina att prova kläder. Galenskap? Kanske.....

När jag tog upp detta under samtalen, så frågade terapeuten mig: "Vad är viktigast? Att du lever eller att du är smal? När du är redo och  ha ork för det, då är det dags att göra något åt det om du inte trivs med det.
Inte nu."

Så frågan är......Är jag redo?

Sitter och tittar i LCHF kokböcker. Mumma.....Mycket gott och nyttig. Att vissa saker är uteslutet? Ja....man kan inte få allt. Eller hur?

Funderar och funderar. Mannen är skeptisk, men är villig att prova . Så allt är redo för förvandlingen......men är JAG redo?


Och vet ni vad? Jag bryr mig inte att besvara just DEN frågan JUST NU. För att hur säger man?



Friskt vågat, hälften vunnet!! :)

Ibland undrar jag varför har tjejer så svårt det med vänskap. Killar är sååå mycket mer okomplicerade. Sen barnsben har jag alltid haft lättare att umgås med killar än med tjejer. Klart att jag har haft så kallad "bästisar", men så fort det blev flera tjejer inblandade, svartsjukan kom in i bilden eller min "bästis" ville äga mig så drog jag mig undan. Att ha killkompisar var mycket enklare. Ingen blev svartsjuk på den andra och man kunde umgås utan att det ska tisslas och tasslas. Vist kunde det ställa till med lite problem i högre ålder när flickvännerna kom in i bilden men oftast upptäckte de efter ett tag att jag var ingen hot, utan en "tillgång" som man kan faktiskt ha mycket nytta av:)

Man kan ha flera bästisar under livet och olika bästisar i olika perioder. Man utvecklas som person och  det händer saker i ens liv som gör att man umgås mer med en person just då. Olika människor kommer in i ens liv och man kan upptäcka att just den personen just i denna ögonblicken behöver du mer är någon annan. För  just den personen ger dig något som gör dig hel.

Jag har aldrig försökt gradera mina "bästisar" och alltid försökt va tillgänglig för alla. Men idag förstår jag att det inte går. Det går inte att dela mig i olika bitar och ge alla lika mycket uppmärksamhet. För till slut faller allt. Svartsjukan dödar allt. Det gäller inte alla tjejer missförstå mig inte kära läsare, men oftast är det det som är problemet. Och då är vi tillbaka till det jag pratade om i början....killar har såå mycket enklare att umgås.

Att kunna ha en vän livet ut kräver att kunna släppa taget ibland och acceptera livets svängningar. Att känna att dock man är inte "hopväxt" hela tiden, kan man alltid ringa,träffas, umgås mer och det känns lika varmt och nära som om det var igår. Så ser jag på det.

Men det är svårt. Man är inte Piff och Puff;)


Så vad gör man? Man kan bara hoppas på att under livets gång träffar man några personer som berör och lyfter upp en.

Han heter Gillis. Han är tyst, gillar små skämtar som han ofta berättar och skrattar själv åt det, han har världens bästa tålamod mot barnbarnen, han är en "Byggare Bob" och utan hans hjälp skulle ingen i familjen har klarat av sina hsuprojekt, han älskar plocka svamp och han älskar grädde!! Han är helt enkelt bara världens bästaste Gillis!!

"Den som väntar på något gott,

Idag kändes det för jävligt.

Idag var det förleläsningens dag a`la Landstinget. Man är inte van att sitta still mellan 9-16, men med upplägget frukost, lunch och fika kände man att dagen flöt på. Och så klart så ringer min telefon som en galning under föreläsningen. Lilla hönan. Jag trodde det var något akut så jag klätrade genom en hel del snälla arbetskamrater för att ringa lillhönan. Och sen fick jag nästan hjärnblödning av samtalet.

Varje sommar, varje lov är det samma sak. Man funderar hur man ska klara av den sista tiden, och humöret växlar mellan att va förtvivlad, arg och ha dålig samvete. Känner ni igen det? Så klart pratar jag om att överleva sommaren utan att bli helt galen på sina barn.

Jag är ingen har mamma:( det är säkert!!

Ni som läser min blogg vet att jag/vi har tagit hand om en har unge Puff. Hans bror har lämnat oss efter en vecka, men Puff har levt med oss i ca två månader. Han har förgyllt våra dagar, och har vunnit vårt hjärta.

Men en dag var något fel. Han blev svagare och svagare. Vi har precist släppt han lös, han fick skutta runt fritt i trädgården, och han har börjat upptäcka världen. Men så försvann han mer och mer i sin lilla värld, och han gav upp en morgon. Han dog i sin lilla bur.

Vi saknar han oerhört. En liten skutt hare på 255gr som har blivit en av oss.

Saknar dig lilla gubben!!!

Idag har jag jobbat med en klump i halsen, och har försökt styra mina tankar. Pappa har opererats idag.
Jag kollade på klockan hela tiden och gått genom varje moment i mina tankar.....

Nu ska han duscha......
Nu ska han upp till Op.......
Nu ska han sövas.......
Operationen pågår.......
Nu ska han upp till Uppvaket.....

Som SSK har man en lite hum om hur dagen flyter på, och det gör saken lite lättare. Om man inte jobbar inom vården så börjar man få panik efter några timmar, om ingen hör av sig. Man vet inte hur mycket runt om kring en operation tar tid.

Men nu har den första stenen har fallit från mitt hjärta. Operationen har gått bra, men han ska ligga kvar på uppvaket tills imorgon. Bara den kan få mig att bli lugnare. Händer det något så är det bättre att va kvar på uppvaket med all övervakning än nere på avdelningen.

Hans vänstra njure är bortopererad. Tumören satt i njursäcken och var lika stor som själva njuren. Tumören har skickats för undersökning och bedömning.

Så kära mina vänner, det första stenen har fallit från mitt hjärta. Nu håller jag/vi tummarna för att tumören ska va av det "snälla" sorten och har inte spridit sig!!!!!

Tack för alla varma tankar och kommentarer från er!!!! Love you:)

"Goooood Mooooorgon!!!!! God morgon!!! Vi har räknat ut att om 365 dagar har vi semester igen!!!!! Vilken lycka vi har!!!!!"
Så blev jag väckt igår av galna Suz via telefon. Snacka om att väcka en på det snällaste sättet;) Och så är det. Tillbaka till arbetet och till vardagarna fyllda med "måste".

Men för första gången på länge så kan jag säga att det är OK. Det kommer bli skönt att jobba. Ja ni hörde rätt!!! Jag saknade mina arbetskamrater, allt skratt och galenskap på avdelningen, och saknade själva jobbet. Och så klart jobbet gör också att mina tankarna fokuserar på något annat än min pappa.

Så om 365 dagar.....står man där igen. Och för många av oss är en början på stress och alla måste.
Jag väljer bort de. Jag njöt min semester i år, och energin av de dagarna kommer jag njuta länge.


Så för er alla andra som har börjat sina semesterdagar nu, kan jag bara säga en sak.
Njut och va EGO!!!!! Gör bara det du vill, och ha en underbart semester!!!!

Kram Pitbull:)



Bara vara......är rätt skönt ibland....

Det har gått några dagar sen jag fick beskedet att min pappa har cancer och ska opereras på onsdag nästa vecka. Sen dess sover jag orolig, humören går upp och ner, och jag läser fanatisk allt på nätet om just denna formen av diagnos. Ja , ni läste rätt. Jag Googlar på allt, dock att jag har lovat till mig själv att inte göra det!!! Jag gör precis TVÄRTEMOT mot det jag rekommenderar till patienter/anhöriga att göra. INTE SÖKA PÅ NÄTET!!!

Min kunskap över kroppens funktioner, sjukdomar och deras symptomen gör mig till en fånge i mina egna tankar.

Kunskapen blir min förbannelse.

Jag VET för mycket, jag har SETT för mycket och DET gör mig förlamad. Hur ska jag kunna bli en stödjande anhörig när alla mina tankar kretsar kring om provtagning, behandlingar, symptomen, och chanser att överleva sjukdomen. Jag är besatt att "va förberedd" denna gången!!

OCH VEM FÖRSÖKER JAG LURA/ÖVERTYGA? MAN KAN ALDRIG VA FÖRBEREDD!


Helst vill jag va pappas sjuksköterska så att jag kan ha kontroll över prover, undersökningar och tro eller ej men man har "lite makt" över läkarna också!!! Vill va med på ronderna så att inget kan tystas ner eller tolkas fel, dock jag vet att min pappa är fullt kapabel att ta sina egna beslut och har fullt rätt till att begära tystnadsplikt över provsvar eller vad som helst gentemot  sin familj om han vill.

Vill absolut inte va en "pain in the ass" anhörig, som har tusen frågor, vet allt och absolut vill ha en träff med doktorn. Jag VET hur mycket personalen har att göra, att doktorerna opererar för det mesta och vill jag ha någon info så måste jag jaga "personalen på golvet". Vill inte heller prata över min pappas huvud och göra honom till en person som förlorar sin sista chans att bestämma över vad och hur han vill ha det. Trotts att Jag vill så gärna ta över. Eller jag säger fel. Sköterskan i mig vill ta över!!! Kunskapen vill ta över!!!

Så vad gör jag?? Vad gör jag denna gången??  Hur ska jag kunna va 100% stödjande när jag "står inte helt rak" själv utan mina hjälpmedel?


HUR GÖR JAG??:(



Ibland vill jag bara blunda....kanske allt bli bra igen!!!

Det hände för fyra år sen och jag minns varje sekund av det.

Det hände idag, jag frös till is och jag betedde mig likadant som sist.

Något stängdes i mig, känslorna blockerades, och beskedet gjorde fysisk ont. Men jag visade inget. Kunde inte. Kunskapen tog över och jag blev en sköterska för att överleva.  För tillåter jag för mig själv att bli en anhörig, då rasar jag ihop.

Vad pratar jag om?? Det som alla fruktar. Cancer.

För fyra år sen tog den min mamma. Idag berättade min pappa att han har det. Han kommer att bli av med den ena njure på grund av en tumör på det. 

Jag är i chock fortfarande, och ber för att den har inte spridit sig........

Min sista vecka på semester, och det fick mig att fundera hur alla andra semestrar har varit. Oftast så hade vi spikat schema, har jobbat järnet på huset eller i trädgården, besökte allt och alla, och tryckte in så mycket aktivitet på 4 veckor som man bara kunde. I år var det annorlunda. Bäst kan jag beskriva med tre ord:
Vi lullade runt:)

Inget måste, ingen panik om vi inte har något att göra, och det bästa med att vi verkligen gjorde som vi kände för det utan att vi fick dålig samvete att besöka alla eller att huset var inte klinisk rent.

För vad gör man? Man storstädar för att man har tid!!! Men haloooo!!! Vi städar som galna under året, för att det är jul, det är påsk, det är midsommar, släkten kommer, det är fest osv. Då undrar jag. kan man inte ta semester från det också??? Jag har gjort det. Ingen fönsterputsning, ingen utrensning av garderober och ingen storstädning av huset oavsett vem kom på besök. Nej!!! Jag HAR semester. Det städades  så det såg normalt ut. Inte mer!! Jag har till och med blundat över barnens avdelning (med några få utbrott-man kan inte förändras över en dag).

Jag har lullat runt i trädgården, planterat, sått, sett allt växa, rensat och grävt.  Har campat(snacka om Taikon liv:)), mannen har fiskat, besökt loppis, åkt karusell, läst massor och ibland har bara varit och till och med blundat över hopvikt tvätt  som egentligen skulle har plockats in.

Och för första gången på många år känner jag att fast vi inte var utomlands och solat järnet, var denna sommaren det mest avkopplande semestertiden jag har haft.

Varför?? För att vi tog dagen som det kom och inte för att det var tvunget att va på ett viss sett dvs göra så mycket så möjligt på 4 veckor.

Så det är väl inte så konstig att många är mer trötta efter semester än innan.....dock lösningen är så enkelt. Prioritera dig själv och inget annat. DET är semester. Gör bara det som får dig att må bra. Svårt?? så klart! Det tog "bara" 38 år för mig att kunna fixa det.

Så kära läsare!!! Skit i alla måste,  skit i att umgås med folk som inte få dig att må bra men du måste besöka, skit i att semestra ihop med folk/ släkter bara för att det har gjorts så i alla sommar, skit i storstädning, låt ungarna ha tråkigt så de också kan varva ner men för det viktigaste av allt.......

SKIT I ATT VARA SÅ JÄDRA DUKTIG SOM DU MÅSTE VA ÅRET RUNT!!!!! VA EGO OCH BARA NJUT!!!!

För det har Jag gjort!!!

Puss och kram!!!


Är det meningen att man ska se ut så efter/under semster?




En behaglig semsterdag!!!:)

Ställ frågan för dig själv. Varför är det några som har tur i livet och varför är det några som drabbas av olyckor och ett liv där utmaningarna är vardagsmat? Kan du inte svaret? Jag kan förklara!!

Man har ett liv. För enkelhetens skull se själva livet som ett bingolotto kupong. Pluttarna står för drömmar, känslor, önskningar, och händelser som bara tillhör dig.

För att de ska uppfyllas behöver man "tur". Och det fixar Gud. Hur?

Han är den som sitter med tombolan och dra numret.

Och har du numret, så kan du plutta!!! Dina drömmar, önskningar blir uppfyllda, och den dag när du står framför Skaparen kanske kan du skrika BINGO!!!

Sjuk förklaring?? Kanske. Men.......jag undrar om Gud fuskar, eller förstår hur många liv förstörs på det sättet......

En sak är säker! Jag vill välja villka pluttar jag vill fylla i!!!

Jag vill inte leva mitt liv efter Guds spel.......vill du?

Det med att släppa,att ge mer ansvar, att inte hålla hårt, att inte ge vingar. Jag pratar  navelsträngen som håller ihop mamman och barnen livet ut. För att jag tror på den att klippa gör man aldrig. Det är svårt hur man ska släppa efter, töja, och ge mer och mer utrymme. Men jag har börjat.

Barnens tjat för att åka till morfar och småkusinerna i Malmö gav till slut resultat. Jag bokade tågbiljett och med en klump i halsen vinkade till de när tåget började rulla. Resten av passagerare tyckte säkert att vi/mest jag var den tjatigaste överbeskyddande föräldrar, när vi rabblade upp "reglerna" som de skulle hålla reda på under resan.
Stora hönans blick sa allt. "Guuud!! Jag fattar! Vad pinsamt du är!"

Och så klart allt gick lysande, och tjejerna kom fram utan problem. Att de växte några cm under resans gång är jag säkert på. Att få ansvar, att göra något "vuxet" själv har stärkt deras självförtroende det är jag övertygad om.

Så nu sitter man här, huset är tyst, inget bråk, ingen som vill gosa och ingen som kräver min hela uppmärksamhet.
Jag njuter fullt ut och känner tystnaden fyller mig med energi.

Är det så det blir när de flyttar?? Hur fixar man det då varje dag att inte känna sig behövd,att inte kramas, pussas och för den delen bråka med?

Vet inte. Jag har börjat släppa efter och töja ut navelsträngen, men klippa kommer jag aldrig göra.

De är en del av mig och "NAVELSTRÄNGEN"  är ett band som binder oss till varandra och kommer aldrig att gå sönder!!!!

-"Har du den?"
-"Ja"
-"Har du knappen intryckt?"
-"Så klart"
-"Har du sett han?"
-"Nej. Han leker med oss"
-"Kanske vi ska släcka så kommer han"
-"Om inget annat hör vi honom"
-"Och då tar vi han"!!!

Och så klart pratar vi om vårt elektriska flugsmällare(som är ett måste!!) och de flugjä....som invaderar vårt sovrum varje kväll och utmanar vårt tålamod!!!

ELLER VAD TRODDE DU ATT VI PRATADE OM?:)

Någon är där inne. Någon kryper i mig igen. Jag tittar i spegeln och ser en lugn ansikte.Vad lurad jag blir!!!
Bakom ögonen är det en rovdjur som väntar för att slå till. Hon vet att det är bara lugnet förre stormen.....hon väntar.....att släppa fram galenskapen. Hon slipar sina klor för att slita sig ut, att chocka, att visa sina tänder, att visa sin kraft och springa, springa.......

Någon är där och väntar.

Frågan är....om Jag vill släppa ut henne, eller njuta harmonin!!