Kunskap. Makt eller Förbannelse?

Det har gått några dagar sen jag fick beskedet att min pappa har cancer och ska opereras på onsdag nästa vecka. Sen dess sover jag orolig, humören går upp och ner, och jag läser fanatisk allt på nätet om just denna formen av diagnos. Ja , ni läste rätt. Jag Googlar på allt, dock att jag har lovat till mig själv att inte göra det!!! Jag gör precis TVÄRTEMOT mot det jag rekommenderar till patienter/anhöriga att göra. INTE SÖKA PÅ NÄTET!!!

Min kunskap över kroppens funktioner, sjukdomar och deras symptomen gör mig till en fånge i mina egna tankar.

Kunskapen blir min förbannelse.

Jag VET för mycket, jag har SETT för mycket och DET gör mig förlamad. Hur ska jag kunna bli en stödjande anhörig när alla mina tankar kretsar kring om provtagning, behandlingar, symptomen, och chanser att överleva sjukdomen. Jag är besatt att "va förberedd" denna gången!!

OCH VEM FÖRSÖKER JAG LURA/ÖVERTYGA? MAN KAN ALDRIG VA FÖRBEREDD!


Helst vill jag va pappas sjuksköterska så att jag kan ha kontroll över prover, undersökningar och tro eller ej men man har "lite makt" över läkarna också!!! Vill va med på ronderna så att inget kan tystas ner eller tolkas fel, dock jag vet att min pappa är fullt kapabel att ta sina egna beslut och har fullt rätt till att begära tystnadsplikt över provsvar eller vad som helst gentemot  sin familj om han vill.

Vill absolut inte va en "pain in the ass" anhörig, som har tusen frågor, vet allt och absolut vill ha en träff med doktorn. Jag VET hur mycket personalen har att göra, att doktorerna opererar för det mesta och vill jag ha någon info så måste jag jaga "personalen på golvet". Vill inte heller prata över min pappas huvud och göra honom till en person som förlorar sin sista chans att bestämma över vad och hur han vill ha det. Trotts att Jag vill så gärna ta över. Eller jag säger fel. Sköterskan i mig vill ta över!!! Kunskapen vill ta över!!!

Så vad gör jag?? Vad gör jag denna gången??  Hur ska jag kunna va 100% stödjande när jag "står inte helt rak" själv utan mina hjälpmedel?


HUR GÖR JAG??:(



Ibland vill jag bara blunda....kanske allt bli bra igen!!!







Kommentarer
Orsi säger:

Detta var verkligen inte alls trevligt att höra!Du anar inte hur ledsen jag blev nu!Det enda jag kan säga,var där för honom,och låt han veta att du är hans stöd oavsett vad som än händer,stöd honom i sina beslut.Försök att andas och slappna av,för detta lär inte vara lätt för någon i familjen.Om det hjälper dig på vägen så känner jag flera som har överlevt bla njurcancer,leukemi mm;och eftersom han ska opereras så snart,då har de hunnit upptäcka det i tid.Tillfrisknandet,och efterbehandlingarna kommer att ta mera tid;men du vet ju allt det där.

Försök att ta till dig denna tanke: Förbered dig på det värsta,och hoppas på det bästa! Det är vad jag kan "hjälpa" dig med just nu.Försök att vara lugn,jaga inte in dig i mardrömmar,du har redan haft så mkt att bära på ryggen.Det kommer att gå bra,och han kommer att leva tills han är 150 år!

Och för att du ska kunna hjälpa till att stödja honom glöm inte att ta hand om dig själv också under tiden,för annars kommer du inte ha krafter till att hjälpa!Jag älskar dig från djupet a v mitt hjärta,det vet du om,jag önskar jag kunde hjälpa dig mer!Men jag finns här och det vet du om!Pussar o kramar till dig,hälsa din pappa att han ska krya på sig,och det är en order!(du vet att jag har svårt att hantera såna allvarliga saker)

2011-07-24 | 23:21:37
SUzan säger:

Älskar dej min fina vän å sys. Finns för dej när som helst. Tillsammans är vi starkare än ensamma... love you<3

2011-07-25 | 21:59:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback