Pitbullmamma

Det har gått lite mer än ett år sen jag har "ramlat ner på trappan" och det medförde både positiva och negativa upplevelse. Ett nytt liv, ett nytt Jag, som ibland är svårt att acceptera. Många möte, många besvikelse, många förluster. Vissa har förstått och välkomnat mitt nya Jag, vissa har inte förstått och kommer aldrig att förstå.

Jag mår mycket bättre tack för min familj, mina vänner, mina arbetskamrater och -skulle aldrig trott att jag ska säga det- mina tabletter och samtalen. Jag Lever och DET är det viktigaste. Men......

Tabletterna och så klart jakten efter att må bra-som ersätts ibland av söta saker(som i sin tur styrdes också av tabletterna;() medförde att kläderna i garderoben krymptes!!! I spegeln tittade en kvinna fram som var inte Jag. Jag flydde omklädningsrummen för att det var ett pina att prova kläder. Galenskap? Kanske.....

När jag tog upp detta under samtalen, så frågade terapeuten mig: "Vad är viktigast? Att du lever eller att du är smal? När du är redo och  ha ork för det, då är det dags att göra något åt det om du inte trivs med det.
Inte nu."

Så frågan är......Är jag redo?

Sitter och tittar i LCHF kokböcker. Mumma.....Mycket gott och nyttig. Att vissa saker är uteslutet? Ja....man kan inte få allt. Eller hur?

Funderar och funderar. Mannen är skeptisk, men är villig att prova . Så allt är redo för förvandlingen......men är JAG redo?


Och vet ni vad? Jag bryr mig inte att besvara just DEN frågan JUST NU. För att hur säger man?



Friskt vågat, hälften vunnet!! :)